Saima Tigerstedt-Ylinen (1878 – 1978)

Saima Tigerstedt studerade vid Finska konst-föreningens ritskola från 1897 till 1903. Jämsides studerade hon 1898–1900 träsnideri, läderplastik och ornamentritning vid Konstindustriella centralskolan. Bägge läroanstalter var belägna i Ateneum i Helsingfors. 1899 hade hon Helene Schjerfbeck som lärare på en modellklass. Där träffade hon sin blivande man Vihtori Ylinen (1879–1953). Andra lärare var Albert Gebhard (1869–1937) och Saimas favoritlärare Carl E. Jahn.

Under sina studieår och fram till 1905 förde Saima dagbok och samlade fotografier i ett album. Båda dokumenten finns bevarade. Till hennes närmaste vänner hörde Martha Nordenswan och Elin Ölander, som utexaminerades samma år som Saima, 1903. Alla tre deltog i Finska konstföreningens årliga utställningar i början av 1900-talet.

Saima var fast besluten att ägna sitt liv åt målarkonsten, vilket hon också kom att göra. Omständigheterna var likväl inte de bästa. Under hennes studieår utgjorde kvinnorna rentav hälften av konstskolans studerande, men efter att ha utexaminerats drabbades de av Konstföreningens policy, som konsekvent diskriminerade kvinnor då stipendier utdelades. Detta hängde samman med att de kvinnliga studerandena i Konstföreningens ritskola ofta kom från välbärgade svenskspråkiga hem, medan de manliga studerandena härstammade från finskspråkiga hantverkar- eller – som Vihtori Ylinen – från jordbrukarhem. Diskrimineringen pågick ända in på 1930-talet och torde ha försvårat också Saimas karriär.

Saima målade främst akvareller med landskap, interiörer och stilleben som främsta motiv. Hon påverkades inte av kubism, fauvism, futurism mm., som låg i tiden under hennes formativa år, utan kan räknas som en utpräglad realist. Hon vävde också ryor, gjorde gobelänger och andra textilarbeten.

Trots att Saima och Vihtori var ett för tiden rätt jämställt konstnärspar, begränsades Saimas konstutövande både av flytten 1908 till Yläne (50 km norr om Åbo och 50 km sydost om Raumo) och av familjeförökningen 1911 och 1912. Genom uppförandet av huset Hauenkuono vid Elijärvi sjö i Yläne uppfylldes drömmen om ett eget konstnärshem i tidtypisk stil. Å andra sidan låg huset avsides, nästan 5 km från närmaste by, och Saimas konstnärskontakter blev lidande. Under 1910-talet reste Vihtori omkring i Finland och tjänade familjens uppehälle, medan Saima hade ansvar för hus och hem.

Mellan 1923 och 1929 bodde familjen under vinterhalvåret i Raumo, där barnen gick i skola. En stor del av Saimas produktion, bl.a. hennes unika akvareller av gamla Raumo, tillkom under denna period. 1926, 1930 och 1933 ordnade Saima och Vihtori gemensamma utställningar.

Under 1930- och 1940-talet var trädgårdsskötseln och äppelodlingarna på Hauenkuono viktiga inkomstkällor. En mer eller mindre självförsörjande livsstil torde ha varit ett viktigt rättesnöre för Saima och Vihtori.

Efter Vihtori Ylinens död 1953 vistades Saima på Hauenkuono om somrarna. På vintern bodde hon i Stockholm hos sin son eller i Gamlakarleby hos sin dotter. Saima bevarade sin vitalitet också i hög ålder. Som 80-åring åkte hon cykel och ännu som 90-åring målade hon blomsterakvareller, som hon sålde i kemikaliehandeln i Yläne. Saima dog ett halvt år före sin 100 års dag.

Som källa har använts verket Saima & Vihtori. Taiteilijapari Saima Tigerstedt-Ylinen ja Vihtori Ylinen (2011) (red. Laura Kokkonen, förord av Helena Paunu). Boken utgavs i samband med Raumo konstmuseums utställning ”Saima & Vihtori”, som ordnades 2011–2012 och där ca 40 verk av Saima visades. Några av dem ingick i föredraget ”Konstnärer i släkten Tigerstedt".

Under sina studieår och fram till 1905 förde Saima dagbok och samlade fotografier i ett album. Båda dokumenten finns bevarade. Till hennes närmaste vänner hörde Martha Nordenswan och Elin Ölander, som utexaminerades samma år som Saima, 1903. Alla tre deltog i Finska konstföreningens årliga utställningar i början av 1900-talet.

Saima var fast besluten att ägna sitt liv åt målarkonsten, vilket hon också kom att göra. Omständigheterna var likväl inte de bästa. Under hennes studieår utgjorde kvinnorna rentav hälften av konstskolans studerande, men efter att ha utexaminerats drabbades de av Konstföreningens policy, som konsekvent diskriminerade kvinnor då stipendier utdelades. Detta hängde samman med att de kvinnliga studerandena i Konstföreningens ritskola ofta kom från välbärgade svenskspråkiga hem, medan de manliga studerandena härstammade från finskspråkiga hantverkar- eller – som Vihtori Ylinen – från jordbrukarhem. Diskrimineringen pågick ända in på 1930-talet och torde ha försvårat också Saimas karriär.

Saima målade främst akvareller med landskap, interiörer och stilleben som främsta motiv. Hon påverkades inte av kubism, fauvism, futurism mm., som låg i tiden under hennes formativa år, utan kan räknas som en utpräglad realist. Hon vävde också ryor, gjorde gobelänger och andra textilarbeten.

Trots att Saima och Vihtori var ett för tiden rätt jämställt konstnärspar, begränsades Saimas konstutövande både av flytten 1908 till Yläne (50 km norr om Åbo och 50 km sydost om Raumo) och av familjeförökningen 1911 och 1912. Genom uppförandet av huset Hauenkuono vid Elijärvi sjö i Yläne uppfylldes drömmen om ett eget konstnärshem i tidtypisk stil. Å andra sidan låg huset avsides, nästan 5 km från närmaste by, och Saimas konstnärskontakter blev lidande. Under 1910-talet reste Vihtori omkring i Finland och tjänade familjens uppehälle, medan Saima hade ansvar för hus och hem.

Mellan 1923 och 1929 bodde familjen under vinterhalvåret i Raumo, där barnen gick i skola. En stor del av Saimas produktion, bl.a. hennes unika akvareller av gamla Raumo, tillkom under denna period. 1926, 1930 och 1933 ordnade Saima och Vihtori gemensamma utställningar.

Under 1930- och 1940-talet var trädgårdsskötseln och äppelodlingarna på Hauenkuono viktiga inkomstkällor. En mer eller mindre självförsörjande livsstil torde ha varit ett viktigt rättesnöre för Saima och Vihtori.

Efter Vihtori Ylinens död 1953 vistades Saima på Hauenkuono om somrarna. På vintern bodde hon i Stockholm hos sin son eller i Gamlakarleby hos sin dotter. Saima bevarade sin vitalitet också i hög ålder. Som 80-åring åkte hon cykel och ännu som 90-åring målade hon blomsterakvareller, som hon sålde i kemikaliehandeln i Yläne. Saima dog ett halvt år före sin 100 års dag.

Som källa har använts verket Saima & Vihtori. Taiteilijapari Saima Tigerstedt-Ylinen ja Vihtori Ylinen (2011) (red. Laura Kokkonen, förord av Helena Paunu). Boken utgavs i samband med Raumo konstmuseums utställning ”Saima & Vihtori”, som ordnades 2011–2012 och där ca 40 verk av Saima visades. Några av dem ingick i föredraget ”Konstnärer i släkten Tigerstedt".