Adolf Vilhelm Severin T. – eller Severin Gustavovitj, som han kallades – hade en yrkeskarriär, som bestod av tre värv. Han inledde sin officersutbildning som 12-åring vid kadettskolan i Fredrikshamn. I slutet av 1870-talet deltog han som frivillig i det rysk-turkiska kriget på Balkan och var därefter stationerad bl.a. i Sofia. Efter avslutad officerskarriär blev Severin Gustavovitj 1888 disponent för ett antal storgods på den ryska landsbygden. 1910 blev han direktör för det engelska naftabolaget Ural-Caspian Oil Corporation och vistades då främst i Baku och Gurjev. 1914 återgick han till sin syssla som storgodsförvaltare, denna gång i guvernementet Kostroma 300 km nordost om Moskva. Där stannade han till 1917 då han flyttade till Finland.
Severin Gustavovitj hade tillsammans med Jeanne (f. Collomb, hemland Schweiz) två döttrar och sju söner födda mellan 1882 och 1899. En stor del av den nuvarande släkten är ättlingar till denna familj. Familjen bodde huvudsakligen i Moskva t.o.m. 1901 då Jeanne och barnen (utom det äldsta) flyttade till Helsingfors. Om somrarna vistades familjen på Nappari gård i Kumo, som Severin Gustavovitj skaffat 1899.
Genom att familjefadern arbetade på rysk mark och största delen av familjen befann sig i Finland, uppstod en omfattande korrespondens. Av Severin Gustavovitj finns nästan 700 brev bevarade. Merparten av dem är skrivna mellan 1905 och 1917. Över 600 brev är riktade till hustrun Jeanne (på franska), medan ett fyrtiotal är adresserade till barnen (på svenska), främst till äldsta dottern Avé.
Breven hittades 1986 i Kumo på vinden i det hus där Severin Gustavovitjs dotter Avé bodde en bit in på 1960-talet. Madeleine Tigerstedt (hustru till Léon Tigerstedt, sonson till Severin Gustavovitj) översatte breven till svenska i slutet av 1980- och början av 1990-talet. 1989 då arbetet var halvvägs berättade Madeleine om stämningarna då breven uppdagades, lästes och tolkades till svenska. (Läs Madeleines föredrag.) Översättningen, som också innehåller tiotals brev av Jeanne till hennes barn, utgavs 1996 i två volymer i 150 exemplar. Volymerna finns arkiverade på Svenska litteratursällskapet och vid Åbo Akademi. Breven användes som källa i romanen Flickorna på Nappari (2013) av Fredrik Lång.
